En skock supiga trettonåringar från Värmland

Byråkraten betraktade de förbipasserande eleverna. Nästan som New Yorks brandkår. Varför har vi inte fått stegbilar? Hur vackert skulle det inte vara med en kvinna och en invandrare porträtterade arbetande tillsammans i en liftkorg… Å andra sidan insåg han mycket väl att allt vad hög höjd hette skulle få skjutas upp till termin 4, om det alls skulle bli något. Ja. Visst var det en ära att få vara med och utbilda Den Nya Sortens Brandmän, de bästa brandmännen i världen faktiskt, men nog hade det också sina skuggsidor. Eleverna var inte en gnutta intresserade av att bli Den Nya Sortens Brandmän. De kvinnliga var i viss mån ett undantag, men redan de av utomeuropeisk härkomst var betydligt mer inställda på att bli Den Gamla Sortens Brandmän. För att inte tala om HBT-personerna.

Här låg ett solbelyst, lockande övningsfält som sträckte sig över flera hektar. Men var fanns den underbart heterogena skara som skulle spegla samhället? Han saknade dem i sin upptända sinnesstämning denna morgon. Han hade velat kröna den Nya, Moderna Myndighetens framgångar med klasser fyllda av alla slags underrepresenterade och förtryckta grupper som skulle marschera Ringvägen fram likt det Nya och Modernas ambassadörer.

Men nej. Det fanns inga sådana ambassadörer. Det fanns bara en skock supiga trettonåringar från Värmland som sprang omkring och spände sina elitidrottsmuskler (Trots att man INTE SKULLE BEHÖVA VARA någon elitidrottare för att bli brandman!) . Som svor och knotade och smädade alla heliga ting. Till och med Myndighetens storslagna och sublimt stiliserade jämställdhetsplan hade de panna att driva med. Nästan som vita, heterosexuella män. Levde för rökdykningen, ondgjorde sig över förebyggandearbetet och istället för ”We shall overcome” skrålade de ”Vill du klättra på min stege, vill du hålla min slang…” när de någon gång var på humör att sjunga. Och sig själva hade de begåvat med en massa föga uppbyggliga men onekligen träffande benämningar, som…

Till skillnad från Väinö Linnas karaktärer i Okänd soldat kallade vi inte oss något särskilt. Men jag slås gång på gång av insikten om att vår klass hade nog mer gemensamt med Linnas kulsprutekompanier i fortsättningskriget än vad man först kunde tro när man såg oss. Bokens huvudkonflikt är den mellan officerarnas ideal och soldaternas skitiga och föga glamourösa verklighet. Och vi SMO-elever fann oss själva klämda mellan idealet för Den Nya Sortens Brandmän och verkligheten. Till det yttre var vi en väldigt homogen grupp till största delen bestående av vita medelklassmän i 20-årsåldern varav vissa möjligen kunde vara heterosexuella. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan ju inte gärna registrera SMO-elevernas sexuella läggning då detta knappast vore förenligt med Diskrimineringslagen.

Den yngste var 18 år, den äldste 40. Vi kom från Piteå i norr och Falsterbo i söder, från storstaden och från vischan. Åtskilliga kom direkt från gymnasiet men flera hade hunnit med att arbeta utomlands, någon på en begravningsbyrå i Kanada. Åtskilliga hade varit på uppdrag med utlandsstyrkan, någon i Kosovo och någon i Afghanistan. Där fanns elever som var långa och elever som var korta. Där fanns retstickor och ”allas kompisar”, sossar och moderater, riktiga ”party animals” och de som föredrog ensamheten, åtskilliga ”mammas pojkar” samt en och annan skitstövel. Under ett års tid tvingades denna osannolika blandning människor att samarbeta. Sedan släpptes den ut på station. Jag var en del av denna röra under deras första termin. Senaste gången jag bar skolans trådslitna RB90 (nej, det är inte jag på bilden…) var den 20 november 2009. Men vad jag vill komma till var att vi ”speglade samhället” mycket bättre än MSB tyckte att vi gjorde.

Nu är jag på väg tillbaka, men inte till Skåne. Om mindre än en månad får jag förhoppningsvis dra på mig larmstället igen. Men nu har nog bloggläsaren suttit och läst i cirka tre minuter vilket är den tid som den genomsnittlige bloggläsaren orkar koncentrera sig på ett och samma inlägg, så vi avslutar med en låt:

Annonser
Det här inlägget postades i brandmän, genus, humor, media, MSB, musik, politiskt inkorrekt, räddningstjänst, skola, SMO, video och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En skock supiga trettonåringar från Värmland

  1. Ping: Storstadsmodellen – tjejernas anledning att inte träna… | Skåning i exil

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s