Problemet med SMO

SMO kom till av två huvudanledningar. En var att man ville satsa mer på förebyggande verksamhet och att de gamla BmH-brandisarna inte kunde tillräckligt mycket om den saken, tyckte man. En annan var att det med det gamla systemet med anställning först och sedan utbildning var väldigt svårt för kvinnor att komma in i verksamheten, eftersom man oftast fick jobbet genom en kompis bror som kände någon som jobbade på brandkåren och kunde presentera en för stationschefen. De nya brandmännen skulle utbildas nästan som på en vanlig högskola och intagning i stort sett enbart på akademiska meriter skulle göra det lika lätt för kvinnor och invandrare som för vita män att komma in. På papperet.

I verkligheten missgynnar intagssystemet (1) invandrade elever som generellt har något lägre meritvärde än svennebananer, (2) folk som är mer praktiskt lagda men hatar att diskutera genusstrukturer och (3) ungdomar från hem utan studietradition (läs: arbetarbarn). Skolorna fylls således med vita medelklassungar från samhälls- och naturvetenskapliga program (Savox är själv både naturvetare, vit och medelklass, men åtminstone invandrare…). Det stora problemet med SMO är enligt ”gammalt folk” att man inte får in några tekniker längre som kan serva deras fordon och prylar och att folk ofta helt enkelt är för dåliga på det operativa. Nu kommer folk direkt från gymnasiet (värre än någonsin nu när de som föddes under babyboomen 88-91 kommer på bred front) och av de som är födda i slutet av 80-talet har nästan ingen gjort lumpen. Dålig fysik är ett annat gissel, förr rekryterade man helst idrottsmän och unga, starka hantverkare just för deras fysiks skull. Alltså ”rörmokare, handbollsspelare och grannens pôjk”, som någon uttryckte det.

Ett problem som JAG annars kan se är att man kan gå direkt från tonårsdagiset (gymnasiet) till SMO. De yngsta som utexamineras är ca 21 år och tiden då man gick till fabriken vid 16 års ålder när man slutade nian och stannade där tills man var 65 är förbi. Och av de som gick direkt från gymnasiet till SMO kommer många att upptäcka efter ett år/tre år/tio år under hjälmen att brandman var visst inte så kul att vara ändå och eftersom de då fortfarande är ganska unga och inte har bränt (he he) så mycket studiemedel kan de ganska lätt skola om sig.

De första SMO-brandmännen släpptes ut 2005 och det vore intressant att ta reda på hur många från den första kullen som 5 år senare (fortfarande) arbetade inom sitt skrå. Nu när utbildningen har utretts så vet man att av ALLA som utexaminerats arbetar 65% som brandmän i utryckningstjänst, 6% arbetar med att förebygga eller utbilda – och 29% arbetar inte alls med vad de är utbildade för. Ponera att de två skolorna släpper ut sammanlagt 250 tappra själar per år. Då kommer 163 av dem att arbeta som brandmän (på heltid – eller bara deltid), 15 att arbeta förebyggande – och 72 inte alls inom det område de är utbildade för.

Ett annat problem är att MSB sprider en falsk bild av utbildningen. MSB försöker locka kvinnor med ett häftigt äventyr, men för majoriteten av ungdomarna i Sverige är ordet ”äventyr” inte synonymt med ”PM-skrivande”. Många som söker sig till SMO-utbildningen gör det för att de tror att de kommer att få springa in i brinnande hus och släcka rasande eldsvådor hela dagarna, men när de inser att de sitter långt ute på det skånska bonnalandet eller en ö i Ångermanälven och försöker bilda sig en uppfattning om vad som formar människors uppfattning om risker sett ur ett genusperspektiv sjunker deras ambitionsnivå med en hastighet som motsvarar kvadraten på antalet dygn.

Och om de äventyrslystna håller ut i fyra terminer så tror de naturligtvis att de kommer att jobba som brandmän i Stockholm, Göteborg eller någon annan storstad. Sanningen är den att storstäderna kan få 15-20 sökande (eller fler) för varje utlyst tjänst. Betydligt lättare är det att få arbete på mindre orter där också kraven på utbildning, körkortsbehörighet och fysisk förmåga oftast är lägre (ett bra sätt att bilda sig en uppfattning om hur högt söktrycket är till en specifik kår är att titta på vilka fyskrav de ställer…). MEN – hur många av dessa äventyrare som lockats av reklamen stannar kvar i yrket när de inser att de kommer att tillbringa 2, 3 eller 5 år sittandes i Kramfors, Borlänge eller något annat hopplöst osexigt hörn av Sverige i väntan på två automatlarm per dygn?

Och dessutom: risken finns att en rad småstadskårer som Kristinehamn, Skene, Mjölby och Uddevalla inom en inte alltför snar framtid kommer att få konstant brist på kompetent personal när det gamla gardet går i pension och alla Den Nya Sortens Brandmän drar så fort de börjat lära sig hitta på stället. För hur många stannar kvar i den lilla hålan där de fick sin första fasta tjänst när de får chansen att arbeta på Kungsholmen i Stockholm?

Annonser
Det här inlägget postades i brandmän, politiskt inkorrekt, skola, SMO och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Problemet med SMO

  1. Emelie skriver:

    Intressant läsning tony.

  2. Ping: *uppdaterat* ”Där ingenting finns… ” | Skåning i exil

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s