Problemet med storstadsmodellen

De här brandmännen arbetar inom Räddningstjänsten Syd och sprang Vårruset i full larmmundering! Och eftersom de arbetar i Malmö så har de förmodligen klarat av testerna i den berömda storstadsmodellen. Visserligen är kravgränserna numera endast s.k. riktvärden, vilket innebär att även om du bara klarar 32 repetitioner i bänkpressen så kan du bli anställd ändå om du i övrigt är den perfekta kandidaten. Och det är just storstadsmodellen, eller snarare dess begränsningar, som dagens inlägg ska handla om.

Storstadsmodellen må vara ett väldigt populärt testbatteri, men den har onekligen vissa svagheter. Och då talar jag inte om att kvinnor ofta har svårt att klara den, utan det handlar om vad den mäter kontra vad som är relevant i brandmannayrket.

Som ni säkert såg i mitt förra inlägg så ligger fokus på styrka i armar och axlar (man ska oftast klara 35 repetitioner i bänkpress med 30 kg och 40 i lyft till bröstet med 15 kg EZ-stång). Men det finns bara ett test för benstyrka (stående längdhopp där man ska klara 2 meter), explosiv sådan som krävs för att man ska kunna t.ex. ta en grovslangkorg på 32,5 kg i varje hand och gå uppför trapporna i ett sexvåningshus*. Varje steg kräver då explosiv styrka i höftböjaren och framsidan av låret. Men i sagda moment krävs också muskeluthållighet i benen – och storstadsmodellen mäter bara sådan i överkroppen. Värends Räddningstjänst (Växjö och Alvesta) verkar ha insett detta och därför måste den som söker en heltidstjänst där klara 25 repetitioner med 40 kg i knäböj (PDF-varning!).

Det saknas också tester för bålstyrka. Funktionell bålstyrka är förvisso svårt att testa på ett bra sätt eftersom det handlar om ett intrikat samspel mellan balans och styrka, men tester som brutalbänk, rygghäng à la Försvarsmakten (PDF-varning) och gamla hederliga plankan kan ändå ge en hint om aspirantens förmåga att hålla fast en skärsläckare mot en vägg (trycket i en sådan kan motsvara det i en 3 km hög vattenpelare – på en yta stor som en fingernagel).

Men också när man ska släcka bränder på det gammaldags sättet hjälper det föga att man bänkar 200 kg om man inte kan använda sin kropp till att hålla slangen i styr. Och att de tunga hydraulverktygen som används för att klippa i krockade bilar har kvaddat ryggen på mången SMO-elev med svällande biceps och skulpterad bringa till följd av fel lyftteknik verkar inte heller föresväva modellens försvarare.

Brandmän arbetar med hela kroppen. Vi lyfter och bär, sliter och drar, kryper och krälar i mörker och hetta. Vi har på oss en utrustning som väger 24 kg och ska dessutom ta med oss lampa, IR-kamera, brytverktyg och utrustning för att ge av våran luft till en avsvimmad person. Ska man då verkligen bara testa styrkan i överkroppen???

Och liksom många andra frågor finns det även genusaspekter på den här. Gå in på ditt lokala Friskis & Svettis vilken dag som helst. Vilka är det som lyriskt förkunnar för hela gymmet att ”nu ska jag köra BICEPS” innan de går till hantelsektionen och svingar enorma hantlar 3-4 gånger medan de stönar ljudligt, som om de satt på dass och gjorde nummer två? Just det, grabbarna i tajta linnen – och långa, löst sittande träningsbyxor för att dölja att benen är smalare än överarmarna. De vet allt om hur man tränar yttre triceps och nedre bröstet, men kroknar två minuter in på rullbandstestet (Mer om det en annan gång!).

Och vilka är det som går på intensiva gympapass där de tränar hela kroppen och dessutom sin kondition? Vilka är det som blir mer allsidigt tränade och därmed har betydligt bättre förutsättningar att klara sig igenom utbildningen utan att sabotera både ryggar och knän? Vilka är det som med ett par extra löppass i veckan lätt skulle klara rullbandstestet? Just det, kvinnfolket!

Jag rökdyker alla gånger hellre med en 35-årig tant som gått på medelpass 3 gånger i veckan än med en 25-årig kille som bara har stått och pumpat biceps, bröst och axlar 5 dagar i veckan. Också om hon bara klarar 30 repetitioner med 30 kg i bänkpress.

Over and out.//Savox

Härnäst: om rullbandstestet, Guldbojen och varför kommunernas nedskärningar på simundervisning hotar deras framtida tillgång på brandmän.


*Med sexvåningshus menar jag ett hus som har sex våningar plus en bottenvåning – alltså en kåk med sju plan. I ett hus som har åtta plan (t.ex. sju våningar plus en bottenvåning) eller mer måste det finnas inmonterat en s.k. stigarledning, så där är det oftast bara att gå upp till högsta våningen med smalslangkorgarna (som ”bara” väger 12,5 kg styck) och plugga in slangen i något utav de uttag som ska finnas på vartannat plan. Förutsatt att styrkan på marken har kopplat upp vatten från släckbilen först…

Annonser
Det här inlägget postades i brandmän, genus, media, räddningstjänst, SMO, träning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Problemet med storstadsmodellen

  1. Daniel skriver:

    Du har en intressant blogg med kloka inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s